Cecilia Uddéns inslag på P1s morgonradio

gör att man liksom får benen undanslagna. Nu, om en man i Libyen, mitt i revolutionens Libyen. Med gravid sambo i Sverige.

Cecilia Uddén speglar på ett mycket balanserat sätt vad han slits emellan. Sitt land och sin fru. Ja, han säger fru, för honom finns inte - gissar jag - begreppet sambo, delsbo, nabo, särbo...eller våra etiketteringar för samlevnadsformer. Precis som jag ibland väljer att säga fru, om min sambo.

Cecilia Uddén tar ställning, för det får hon kritik då och då. Men hennes uttalanden är inte kontroversiella. De är en slags sammanflätning av de trådar som världen spinner åt oss att betrakta.

Och reportaget nu, nyss, fick mig ur fattningen. Ska ta mig upp på den Maslowska trappan nu. Och duscha.

Men Ali och Kerstin kommer vara kvar i mitt sinne. Länge.

Länge.

Diametralernas tidning - och det är bra det

I dag har SvD en - minst, hann bara till en - artikel och en ledare om Olof Palme. Ni vet, han som var den förste stadsmannen och hade samma uppväxt som Carl Bildt hade. Men de valde olika spår. Om detta kan man skriva och fundera mycket.

Det gör inte Johan Wennström i sin ledare under parollen nostalgi - det är fult det. Speciellt om det gäller en stadsman som Olof Palme. Nu är det inte mycket Johan Wennström gör i ledaren, det ska villigt erkännas, mer än möjligen andas en doft av "surt sa' räven". Om rönnbär då, inte om politik.

Tack och lov kommer Ola Säll till undsättning och befinner sig på en annan periferi, den där den övriga världen befinner sig. I alla fall enligt rubriken "Världen vårdar Palmes minne".

Funderar vidare och längtar till min espresso, nog är det kanske så att bristen på nostalgiiver hos en ledarskribent på SvD säger mer om just Johan Wennström än om världen.

Och vad just Olof Palme betydde för den. Men som tankeinitiator fungerar så klart SvD utmärkt. Och det är mycket bra. Gillar det. Me like - som mina yngre vänner säger.

Så kanske, kanske ändå har ledaren en funktion. Som motvikt. Frågan är till vad. Johan mot världen? Ledaren mot stadsmannen? Vänster mot höger? Tja, man får - som vanligt - fundera vidare. Och inte minst lära av historien.

Farstamodellen i sin prydno

Vad tusan ska man säga, eller känna eller tycka.

Man blir tom över att läsa detta.

Minns när vi föräldrar tampades mot något som kallades farstamodellen. Den gick ut på att små incidenter - jo, kniv kanske...:-( - inte skulle störas med att kontakta föräldrarna.

Våra argument bet inte, de var i stil med "vi vill ju veta varför Kalle/Lisa/Pelle/Amanda är ledsen när hon kommer hem". Men nej, lärarna och rektorn var stenhårda. Detta var modellen, detta fungerar.

Pytsan. Struntprat. Kvalificerat. Gör om gör rätt. Och sätt för tusan barnet i centrum och inte lärarkårens arbetssituation. Klart som korvspad att det är enklare att INTE kontakta föräldrarna vid små knivincidenter.

Mattekunskaper påverkar vårt liv...

FI , ja, alltså inte Gudruns FI då, hävdar att dåliga mattekunskaper påverkar vårt liv. Ja, de har delvis rätt.

Oförmågan hos dagens lärare att lära ut matte har avsevärt försämrats. Afabetet finns kvar på lågstadiets väggar, tallinjen lyser med sin frånvaro. Jag, ett barn av försöket Hej Matematik...minns svallvågorna och kommentarerna från en upprörd lärare... 'räntemaskiner...' Fånigt. Minns hans leende.

Så, mattepedagogiken verkar särskilt känslig, förstår inte varför. Träffade en gång en speciallärare i matte. Underbar kvinna, lärarrummet tystnade hon gled in. 'likhetstecknet är inget kolon' sade hon bland annat. 'det ska väga lika, eller vara lika'. Tipsade oss om att låta barnet vara med i matlagningen ocjh internalisera begrerpp som 'en till' och 'nja, ta dubbelt så mycket mjölk' eller 'en skopa mindre mat till katten'.

Kort sagt det som man lär sig i umgänget med människor, matte i umgänget med människor. Finns inte -såvitt jag förstår - så enkla begrepp inom oss - internaliserade - så blir det lurigt att integrera, multiplicera, trigonometrisera och möbius-transformera. Allt har sin plats. Sin LaPlace kanske...

Resten, när enkla begrepp som ovan, är bara - som kanske Ericssons reklamavdelning skulle sagt - handlar bara om matematik.

Att som en Per göra politik av

barn som far illa gör mig förbenad. Fattar inte varför det är så himla svårt att ha ungdomars och barns perspektiv. Det politiseras för mycket. Skylls på nånannan, som Lill Lindfors säger under sina föreläsningar.

Bakgrunden är förstås den svidande - tror en del - kritik som någon förvirrad skolverksanknuten person åstadkommit. Om att mobbningsåtgärder från företag inte gör någon skillnad. Det är nog olika det där, på sådana som Friends och andra efterapare.

Kopian är ju sällan lika bra som originalet...om man säger så. Låt vara att det finns kopior som faktiskt inte har ett (fysiskt) original, det är en annan sak...

Mobbning är ett - verkar det som - växande bekymmer. Som bottnar i frånvaron av tillitsfulla och vettiga vuxna på skolorna. Inte minst på skolgården. De skolgårdar jag passerar - ja, nu kommer brandfacklan - befolkas av skolpersonal. Som står i klungor, och pratar om något. Antagligen något som är viktigt och som de inte hinner med under sina interna möten.

Den gruppen av reflexvästsförsedda vuxna skingras alltid om man dröjer kvar och liksom gör sig synlig på skolområdet. Då, men först då, skingras de. Vill poängtera att jag inte inbillar mig att de "skvallrar" eller "diskuterar cykelställsfrågor" utan de har, så klart, något viktigt att prata om. Som de inte hinner med under arbetsmötena.

Det bör man göra något åt.

Och sedan tycker jag att en klassmorfar ska alla klasser ha. Och byt ut den där skolverkspersonen. Han eller hon ställer till det mer än ordnar, är alltså en del av problemet (kanske mobbad på arbetsplatsen) än av lösningen.

Skallror jaha. Ja, jo...men jag skrev dialogue

Part I

Are you optimistic 'bout the way things are going?
No, I never ever think of it at all

Don't you ever worry
When you see what's going down?

No, I try to mind my business, that is, no business at all

When it's time to function as a feeling human being
Will your Bachelor of Arts help you get by?

I hope to study further, a few more years or so
I also hope to keep a steady high

Will you try to change things
Use the power that you have, the power of a million new ideas?

What is this power you speak of and this need for things to change?
I always thought that everything was fine

Don't you feel repression just closing in around?
No, the campus here is very, very free

Don't it make you angry the way war is dragging on?
Well, I hope the President knows what he's into, I don't know

Don't you ever see the starvation in the city where you live
All the needless hunger all the needless pain?

I haven't been there lately, the country is so fine
But my neighbors don't seem hungry 'cause they haven't got the time

Thank you for the talk, you know you really eased my mind
I was troubled by the shapes of things to come

Well, if you had my outlook your feelings would be numb
You'd always think that everything was fine

Part II

We can make it happen
We can change the world now
We can save the children
We can make it better
We can make it happen
We can save the children
We can make it happen

Min favoritfilm är inte från 1976 som jag trott.

Den är från 1952.

Och det är Kanji som står för mitt favoritcitat:

Kanji: I can't afford to hate people. I don't have that kind of time.