Sitter på landets altan

Till skillnad från stadens. Lyssnar i bakgrunden på dotterns tittande på ett Simpsons-program, eller var det Family Guy? Spelar roll. Hon trivs här, oavsett vad hon uttalar.

Läser en underbar bok av sommarpraterskan Martina Lowden. Wikipedia har inte mycket information. Spelar roll.

Marinas sommarprogram fänglsade mig, gäckade mig, roade mig och berörde mig. Om någon säger "om det sker ett mord och vapnet är antingen en tygkasse från Hedengrens eller en etymologisk ordbok" då fastnar jag.

Boken ALLT är underbart rolig. Och tänkvärd, och jag får slå upp en massa ord, som jag inte kan. Som Marina kan. Sedan barnsben.

Läs den. Ska läsa också, klart, boken "Saker jag inte förstår och människor jag inte gillar" sedan hoppas jag att Beckminster Fullers bok har anlänt när jag i morgon kommer till stadens altan.
(låter etiktetten BÖCKER stå kvar, men har man läst Martinas bok märker man att det borde stå litteratur där. Men men. Spelar roll.)

Border song

heter den.

Den hade jag glömt bort, en Elton John-sång. "Sol på jorden" hette den när vi i Spåmans framförde den för 35 år sedan.

Trettiofem år sedan. Idag, nu, nyss, alldeles idag, sjöng Peter Johansson den i Sankta Anna kyrka. Det bjöds på kaffe efteråt. Vi tackade för det, kaffet.
Det ska man på fina kalas sade Lotta. Så det gjorde vi, i autografjägarkön. Peter och underbart sjungande kusinen Matilda log. På ett sätt man gör när man begriper.

Vilken fest, vilken gemenskap. "Så osvenskt att bjuda på kaffe efter konserten" sade någon i kön. "Låt oss göra det till svenskt då" sade jag och fick medhåll. Raskt.

Konserten? Bra? Ja. Visst. Matilda överraskade. Ordentligt. Peter Johansson är ju bra. Det är han, han ger dessutom något tillbaka till där han en gång växte upp. Mer Ewert Taube Peter! Det vill vi ha.

Och vilken gitarist han är! Mona Lisa, Nat King Coles gamla slagdänga var helt och hållet en lisa för själen och hjärtat.

Att jag gråter till "A Long And Winding Road" är som det är, det gör jag sedan en skivinspelning med Ann-Lie Rydé och Eva Dahlgren. Beatles bästa Låt. Alla kategorier.

Vilken folkfest i Sankta Anna.

Vattenfall, E-on och el.

Mitt brev till Vattenfalls redaktör, eller i alla fall representant för deras lilla pamflett HELT ENKELT.

Hej,
Det har nog inte bara smygit sig in ett fel om åskan i det förra utvågan av er pamflett Helt Enkelt.

I kvartalets nummer finns också ett fel, det står att det är elsmart (det är ju inte dumt från Vattenfalls perspektiv)
och miljösmart (det är här det haltar lite) om jag och alla andra vattenfallskunder använder elgräsklippare för att klippa gräset och/eller eltändare till sin grill.

Om jag inte fattat totalt fel köper vattenfall in kolkraft från Tyskland. Eller gör ni inte det längre?

Ni, tillsammans med de andra två vars namn ni kan bättre än jag, är inte högst upp på miljölistorna. Så Helt Enkelt är helt enkelt ute och cyklar.

Kommer ni att dementera det i nästa utgåva också?

Sitter och funderar på om det inte är värt att betala för att slippa använda er miljöovänliga el.
Dvs gå ur avtalet i förtid. Det ska jag räkna på under min semester.

Jordbruksministern har ledigt det märks.

Nu har han insett, efter en opinionsundersökning att svenskarna tycker om god mat. Men vad är det som händer? Va? Tycker vi om god mat! Det var det värsta, här har jag gått och trott det var tvärtom. Himla tur att det sker undersökningar så våra politiker får insikter.

Erlandsson är på G, hör bara "Han har redan varit i kontakt med ett företag, Cykeläventyret, som har fyra anställda.". Ställ in cykeln snarare Erlandsson, cykla inte mer på den. Det är för pinsamt.

Till att börja med jämförs vi med "Fransoserna". Hoppas innerligt att inte Erlandsson sade just så. Italiensk mat är ju lika bra, eller bättre. Patén kom ju till i Frankrike för att de hade så dåliga tänder och kunde inte tugga maten. Talar du med en grek så säger han att den goda maten kommer från Grekland.

Vissa påstår att den goda maten kommer från Turkiet. Och då menar jag inte kebab.

"Vi ska gå förbi fransoserna" trumpetar den medieintresserade Erlandsson. Han har ju inte fått många femton minuter, det har han inte. Nu får han visserligen dem med råge, på bekostnad av den intelligente betraktaren undrar över Erlandssons intellektuella förmåga.

Advokaten Leif lär ut saker idag

Det är klart att det är han som gör det. Det förvånar säkert ingen att han grävt reda på att om man våldtar och mördar någon kan man inte dömas för båda brotten.

Inte dömas för båda brotten. Liksom. Men snälla. Nu är det ju, denna gång, inte advokaten Leifs "fel" så att säga. Men om honom tycker jag inte. Har aldrig gjort, han fick mycket mothugg i ett program där sommarpratarna presenterades. En annan advokat använde tilltalsordet "kollegan" om honom, en slags - tolkade jag det som - skråbenämning. "Vi tillhör samma sida du och jag på ett sätt och på ett annat är vi diametraler".

Hon, för det var en hon, var inte nådig i hans beskrivning av vad som sker i rättsalen. "Vi letar inte efter sanningen" sade advokaten Leif. Nähä. Du gör inte det nej. Någon förvånad? Anmäl er i kiosken vid Karlaplan.

Men vad vet jag om den juriska lagen.

Intet. Enär jag inte är juridiskt bevandra. Men skilja rätt från fel kan jag. Och våldtar man och mördar någon så ska man givetvis kunna straffas för båda brotten. Allt annat är rättsvidrighet i kubik.

Advokaten Leif borde verka för att få till stånd en ändring i stället för att kryphålsleta. Det är klart att lagen ska gälla, det är inte det jag menar, den ska förstås skrivas om. Och advokaten Leif bör ägna sig åt annat, parkeringsvakt kanske?

Duschmunstycken - I-landsproblem

Jag vet, men det är fortfarande ett problem säger några av mina vänner. Vi har bytt, inte vänner, men duschmunstycke. Till ett SnålSpolande. Fy fan för snålspolande munstycken. Å andra sidan kommer kvartalskapitalisterna att hitta en marknad snart för vatten, bubbelvatten som transporteras land och rike runt är snart ett minne blott. Det tror jag, förra årets julklapp blev ju bubbelvattengöraren. Inget annat.

Nästa kvartalskapitalisttrend är att vi i Sverige, som i andra länder, ska betala för vattnet. På ett annat sätt än nu. Så det är nog bra med snålspolande munstycken. Trots allt, får väl vänja mig, jag och dottern. Men jag och dottern gillar dem inte. Man blir ju inte ren! Eller det är klart man blir men det känns inte så.

Läste att englamördaren ber om ursäkt. Englamördaren, Anders Eklund heter han. Men när han kommer - ja kommer ut - så heter han säkert något annat. Som Clark Olofsson som inte heter det, men fortsätter på samma inslagna bana som tidigare. Namnen på sakerna kanske spelar roll, men inte på människorna. Eller gör det det? Det finns de som hävdar att så är fallet, intressant och skrämmande.

Tänkte inte rapa upp några namn, men Jimmie är ett som kommer i mitt huvud. Av någon anledning. Det går inte så bra för sådana som Jimmie, sägs det. James Pankow är ett undantag, tromboneraren i Chicago. James eller Jimmie, jag vet inte. Hugget som stucket kanske.

Studerar universitets hemsida, och snubblar över detta. Handlar om att alla inte passar för projektarbeten, det som är så himla inne nu på våra arbetsplatser. Allt ska vara projekt. Gärna fler. Det står att

"cheferna har därför svårare att få en helhetsbild av hur medarbetarna arbetar och vilka behov de har"

Jaha, jo, jasså, var det enklare förut? Är det intressant att veta hur vi arbetar? Var inte tidsstudiemannens tid förbi? Trodde jag. Icke. Vidare, och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta...

"Mer ansvar faller istället på medarbetaren själv att hålla sig ”anställningsbar” för att bli efterfrågad till ”rätt” projekt i rätt tid. Enskilda medarbetares rykte blir viktigt. "

Cheferna då? De behöver inte vara anställningsbara. Vilket ord förresten. Anställningsbar, tankarna går till textbubblan "är du lönsam lille vän?" som det stod i hans - vad han nu heter - Nykvist tror jag serie.

Googleorken infinner sig inte. Så jag googlar inte reda på vad han heter.

Snålspolande munstycken, vi har dem för våra synders skull. En slags inverterad syndflod.

Wales, Sankt Anna och livet

Det är grönt i Wales, det är det i Sankt Anna också. Det är trevligt i Wales, det är det i Sankt Anna också.

Vi tackade för kaffet i Sankt Anna när Peter Johansson och Matilda Hansson hade konsert. Det var fler som sjöng och spelade så klart, men de flesta var nog där för Peter och Matilda. En förmåga att få till familjetillställning hade Peter. Som om man liksom känt honom under hela hans karriär.

Tappad textstrof på Taube. Det hanteras som det ska hanteras, med ett leende på läpparna. Och det bidrar till stämningen, den familjära.

Stämningen på en pub i Wales en lördageftermiddag påminner om stämningen i Sankt Anna. Efter några meningsutbyten med ett par gossar, pojkar, gubbar över en öl var vi rörande överens om att man kan debattera om varför vi dansar här på jorden, men inte är det för att strida mot varandra.

Naturligtvis sagt under en historieövning begärd av mig, hade inte - och har inte - klart för mig de krigiska tendenserna i området.

Blivit med digital-TV

Just nu på en kanal som är alldeles underbar är det e.s.t.

Det verkar vara från någon live-konsert. Tre personer på scenen. Esbjörn Svensson vid pianot. Det var ju dumt skrivet. Men låter det stå kvar. Det kan finnas de som inte vet att han sitter just där.

Vid pianot. Och trakterar det. Med den äran. Och de övriga två i trion. Vilken energi de har, ja, har. De har den just nu, på MEZZO. En TV-kanal utan reportrar som lägger sig vad Esbjörn har på sig. En TV-kanal som bara förmedlar musik med bild.

Njutbart. Mellan 00:00 och 06:00 är det jazz, mest. På dagarna mest klassisk. En klassisk indelning. Faktiskt, nå, må så vara.

RIP Esbjörn.

SD mobiliserar - det märks på bloggarnas antal

Och deklaration, det finns ett system.

Bloggarna heter Svensson SD BLOGG. Eller Klarström SD Blogg. Klart angivet, en del blir man så mörkrädd av att läsa att man baxnar. Och finner inga ord. Vilket så klart är meningen. Att blockera och reta upp.

Kommer SD in i riksdagen är det samma visa som när Ny Demokrati en gång gjorde det. Utan ideologi, utan strategi, utan en riktning. Vilsna själar som förtvivlat söker en ideologi, en tillvaro och kanske en utkomst.

Varför gjorde de inget?

Tordes de inte? Var de för få?

Gick det så fort? Såg de inte vad som höll på att hända, ingrep inte lilla hjärnans inbyggda varningssystem att en liten av vårt släkte skulle komma att sväva i fara?

Inte vet jag.

Men det var många som bevittnade. Bevittnade men inte ingrep.

Vad det vittnar om törs jag inte spekulera om.

Läste att brandmännen i en stadsdel i södra Sverige blir antastade av människor som kastar gatsten på dem när de utför sitt viktiga yrke.

Det är ofattbart underligt. Lika underligt som att inte ingripa när någon far illa.

Det finns barn som vet detta Helena von Zweigbergk

"Fläsklägg? Rotmos? Sjömansbiff? Kalops? Eh ... vad?

Fråga en femtonåring och du får förklara vad du pratar om."

Ja, våra ungdomar vet vad några av de ovanstående rätterna är. Så klart. Sjömansbiff kanske inte de vet, ska genast åtgärdas.

Kalops var det alldeles för längesedan vi åt. Men det är lite höst och vintermat, med rödbetor. Som ju också kan rostas i ugnen med Chevrè. Det är gott.

En del av den 130-procentiga ökningen för Ben & Jerry står vår dotter för...svindyra glassar som enligt min smak är åt pipsvängen för söta. En slags ny McDonaldsifiering som lyckades.

"Till exempel ska man bjuda tjusigare. Agneta Lilja jämför med hur det var på sjuttiotalet, när man bjöd på en sallad och alla fick ta med sig egen dricka. Det fungerar bara i dag om det är hemma hos någon väldigt ung eller väldigt fattig. Annars skulle man uppleva det som kränkande som gäst." fortsätter hon.

Intressant, av Lilja alltså, inte Helena. Men bra att hon hittade det. Jag tror inte man upplever det som kränkande som gäst. Men det är ju jag det, som nyligen blev trevligt invanderad av några goda vänner som hade med sig en grekisk afton. Den bestod av, så klart, fetaost, oliver och Retsina. Underbart initiv.

Frågar mig lite vad som är kränkande, salladen eller att bli tvingad att ta med egen dricka. Vet faktiskt inte. Eget dricka är ju ett måste om man, tja, är laktosintolerant. En av våra vänner tar alltid med eget kaffe. Jag har ingen åsikt om det. Hon upplever det inte som kränkande heller misstänker jag.

Bjuda tjusigare, jag vet inte jag, drar mig till minnes en mycket trevlig middag med fläskpannkaka och rött vin. Att vi sex personer, inklusive de två ungdomarna, var överförtjusta är ju en annan sak. Det var ekoägg förresten. Och givetvis ekomjölk, minns inte Glada Grisen stod för fläsket, men det är högst troligt.

Tjusigt med fläskpannkaka. Ja. Det var det. På ett sätt. På ett annat sätt var det inte det, det är ju var dags mat, vardagsmat. Det kanske är så att det är vardagen som ska förgyllas. Och inte helgerna.

Förgyllningen blev gästerna, samtalet och samvaron. Det senare ett bortglömt ord.

Lunchlediga fettsyror...ja...

vad är det?

Det kan man fråga sig. Bäverfamilj kan till synes handla om zoologi, men icke. Det är något helt annat. Det är när man hör lite lite fel så där, lunchlediga fettsyror är ett exempel bland många.

Roande kan tilläggas.

Tänk vad man får sig till livs under en resa till Wales. Inte bara sång, öl och lokala pubar. Utan uttryck som liksom inte fanns i sinnevärlden innan man åkte.

Som lunchlediga fettsyror. Vad det var egentligen? Långkedjade fettsyror, uttrycket sades under högläsning från en trevlig bok om bland annat färgen på öronvax.

Google tror man vill söka på "lunchlåda fettsyror" i stället för lunchlediga. Men vad Vet Google Om Det? Slätt inget.

Dotterns ljusa idéer

Det satt en lapp på kylen när jag stegade ut i köket lite småsugen på något. "Det finns färdigkokta ägg till de boende i detta hus, de står bredvid de o-okokta" - måste vara något fel här tänkte jag men läste vidare - "äggen i kylen. Enjoy. Riksbyggen."

Riksbyggen? Var får hon alltifrån tänkte jag. Och nu återstod trixet att avslöja vilka av äggen som var just kokta. Men det vet ni väl? Man snurrar på dem, och de som snurrar fritt och ledigt är kokta. De andra är det INTE.

Så nu sitter jag med en ägg och anjovismacka. Och mumsar.

Dotterns ljusa idéér. En av dem.

Thailand - ett fint land

Men jag tänker inte åka dit.
Bestämde mig just, småkikar på en dokumentär om Thailand. Eller ett reportage snarare, i Kobra.

Folket i Thailand har inget hopp säger just den thailändare som intervjuas. Inget hopp. Kan det vara värre för ett folk att inte ha ett hopp?

Har inte någonsin haft lust att åka dit, detta befästs, förstår också mer varför jag inte vill åka dit. De är less på västerlänningar, i alla fall några av de bofasta verkar hysa den uppfattningen. Lite tangerar det ett favoritcitat "den ena halvan av världen förstår inte den andra halvans nöjen".

Sightseeing, en beskrivning av världen och verkligheten, skriven av en thailändare med huvudet på skaft. Den ska jag läsa, tror jag. På pensionärshemmet, som jag inom parentes ju inte vill hamna...

Njaa...Tolgfors...nu ska vi lugna oss lite här...

Det är ju inte så att ordet bomb triggar något, det ger jag Tolgfors rätt i. Han försvarar FRA-lagen genom att ge några lika mystiska som tvivelaktiga exempel.

Rubriken är "massavlyssning är inte möjligt". Han skulle lika gärna kunna säga "Google har inte lyckats". Eller datorernas snabbhet har inte ökat på 20 år.

Men HALLÅ!

Det är klart att massavlyssning är möjligt, Herr Tolgfors har inte läst om Echelon, eller så har han det och försöker slå blå dunster i svenska folkets ögon. Det senare är allvarligare än det förra.

Försöket från Försvarsministern förvirrar mig, i samma utsträckning som det oroar mig. Det är givet att dagens tillgängliga teknik möjliggör avlyssning i stor skala, gigantisk skala. Allt vi i stort sett producerar är ettor och nollor och färdas genom någon kabel eller etern. Datorerna är snabbare än vad vi kan föreställa oss, eller rättare sagt än vad Tolgfors föreställer sig.

Visst är det så, och det berättar Försvarsministern för oss så vänligt, att människor måste granska. Det är klart som korvspad att människor måste granska de algoritmer som slår larm på FRA. Så har det alltid varit, även under radiotrafikens tid. FRA har alltid alltid lyssnat på vad som sägs på radiobandets olika frekevenser. Hur det gjorde det vet jag inte, och om jag visste det skulle jag inte få berätta det.

Carl Bildt har en annorlunda, mer hedervärd hållning: Med FRAs stöd har han mer auktoritet. Jag tolkar det så att genom att veta mer så får man auktoritet. Det är också klart som korvspad. I sakens natur ligger också att FRA säkerligen hjälpt till vid olika mer eller mindre verkliga hotsituationer mot Sverige. Men det kan man inte berätta om. Så klart. Som korvspad.

Dock, bland allmänheten är det FÅ som använde radiokommunikation. 27 MHz bandet lyssnade säkert FRA på under den tid det begav sig. Men tröttnade säkerligen. På svamlet - i deras öron.

Bland allmänheten ökar mobiltelefonin, internetanvändningen och andra digitala medier. Däri ligger skillnaden. Storebror ser dig känns det som, och Tolgfors förstår inte ens att vi känner det så.

Beklagligt.

Kilkennysar - i alla fall en

En Kilkenny på altanbordet.

Det är ingen övning i engelska från Hipp Hipp, man kan tro det. Det är i alla fall en Kilkenny, som för övrigt är från Irland. Undrat alltid över om det uttalas med betoning på första stavelsen eller den andra. En fransman betonar säkerligen den tredje stavelsen, det tror jag. Om nu Kilkenny finns i Frankrike.

Det tror jag.

När jag skriver detta dricker jag en Samuel, black lager. Lyssnar på Patrick Bruel. En fransman. Vilar efter anspänningen att öva musik 10-17. Det kostar på, men det ger mycket, väldigt mycket. Idag hände det något med Bach. Det gjorde det.

Bach är bra, för vissa är han den ende kompositören som så att säga duger. Jag vet inte jag, det finns en hel del andra. För mig alltså.

Leonard Cohen II

Vi såg honom en gång, på Harry's tror jag stället hette. Det är stängt nu, det låg vid konserthuset i Stockholm. Nere i källaren i ett slags food court. Innan food court fanns som begrepp. Kista food court är numera ett begrepp. Ta det eller lämna det...

Han satt där, i alla fall, alla andra intresserade letade efter Leonard på inneställena i Stockholm. Där var han INTE.

I onsdags kom jag nära honom igen. Brevid mig på Skafferiet, satt ett gäng amerikansktalande.

Nyfiken som är frågade vad de gjorde här.
En av dem var i Leonards band, de andra råddade. Eller vad det kan heta på svenska. Hjälpte till gjorde de i alla fall.

Så Leonard fortsätter att liksom närma sig, i alla fall om man frågar. Som man frågar får man svar. Som det heter. Och i detta fall var det ett underbart svar.

Berättade historien för dem, varesig de ville eller inte, hur jag och sambon såg Leonard. Tyyyypiskt honom sade de, att liksom smita undan huvudfåran. Tyyyyyypiskt honom.

FRA - Apropå

Lite kuligt. Men vi har sagt internt att mosbricka är det som anges som kycklingsoppa i sången.

Chicago har som möjligen bekant konsert.

I Sverige, i mitten av juli någon gång. Ska inte dit, lyssnade i stället på Introduction. Den första låten på den första skivan som kom tja, 1969 kanske. Chicago, hette den kort och gott. Senare döpte de dem till Chigaco II och så vidare. Det finns en som avviker från detta numreringssätt, åtråvärd, som jag nu ska vandra till Linkebodas nya skivaffär för att kika efter.

Slutraden i Introduction författad av Terry Kath, bortgången i en skjutolycka alldeles för tidigt lyder så här:

Now we put you thru the changes
and turned around the mood,
We hope we struck you different and you feel moved.
So, forget all of your troubles
as we search for something new
and we play for you.

Det kan inte sägas bättre. Det kan det inte.

Vad kan inte säga? Tja musikerns villkor för sitt sätt att presentera musik. We play for you, och "as we search for something new". De gjorde det, sedan trallade de in i en fåra, men jag gillar delar av de senare plattorna med. Det kommer jag inte ifrån.

Kärnan ovan finns där, det är det jag gillar.

Tant Lotta funderar över disksmart

Och klimatsmart, DN har en artikel om egocentriska tonårsdöttrar. Fy och usch...när jag länkar ser jag att det är en slags dold länk, till och med URL-mässigt till Expreussen. Usch och fy. Får väl läsa ändå...